Ensamvarg.

Igår skrev jag om ugglor och idag blir det vargar, med alla katter, hundar, hästar och kaniner som redan synts i min blogg börjar detta likna rena rama djurparken!

Jag får väldigt ofta höra att jag är tråkig, att jag aldrig vill någonting och att jag inte "ställer upp" när det anordnas fester och sammankomster...det är detta jag vill prata lite om.

När jag var yngre var jag livrädd att vara ensam, om ingen kom och hälsade på mig åkte jag helt sonika och våldgästade någon vän...uppenbarligen livrädd för mitt eget sällskap.

Nu för tiden ääälskar jag min självvalda ensamhet men det verkar vara svårt för människor att tro på. Det finns flera orsaker till att jag känner såhär. För det första trivs jag med mitt eget sällskap (tro det eller ej)...jag tror att det är den biten som folk har svårt att fatta.

På nyårsaftonen var jag och min yngsta dotter ensamma hemma. Hon tillbringade större delen av kvällen med att sitta och rita med sin nya ritplatta på datorn på övervåningen (och trivdes mycket bra med det), jag låg i soffan på nedervåningen och facebookade, tittade på TV och allmänt bara "pillade mig i naveln." Till middag åt vi pasta med ost. Vi smällde inga raketer och skålade inte, men tittade på nedräkningen till tolvslaget, kramades och önskade varandra gott nytt år. Låter det som en torftig och hemsk nyårsafton? Vi tyckte att den var helt perfekt.

Hela kvällen blev jag tillfrågad av välmenande vänner om jag inte ville komma på den ena festen efter den andra och jag fick kommentarer som "men lilla gumman, du kan ju inte sitta där alldeles själv." Varför kan jag inte det? Det var inte ett dugg synd om mig, det var ju självvalt! Det är fruktansvärt synd om människor som inte har någon att tillbringa sina storhelger med, men jag är inte en av dem. Jag har en älskad särbo (som helt nöjd satt hemma hos sig och målade tavlor), underbara barn (som tillbringade nyårsaftonen som de valde), en stor härlig familj och fantastiska vänner och jag hade kunnat tillbringa min kväll med vem som helst av dessa....men jag VALDE att vara själv.

(Bilden lånad från Google.)

En annan stor anledning till att jag tycker om att vara hemma är att jag helt enkelt trivs så otroligt bra i mitt hem. Jag känner mig trygg, varm och älskad här i min lya och skulle egentligen aldrig vilja lämna den. Många gånger lider jag verkligen över att behöva åka hemifrån men det betyder inte att jag är en eremit, alla är nämligen hjärtligt välkomna till mig. Jag älskar faktiskt att umgås med människor men på mina egna villkor, jag är mycket social.

Den sista stora anledningen till att jag så ofta tackar nej till olika saker är min värk, den är INTE självvald men hur jag lever med den är mitt eget val. Jag har lärt mig att acceptera att jag inte orkar vara med på allt, ibland orkar jag inte vara med på något. Vissa gånger blir jag sängliggande i flera dagar, fatta hur plågsamt det skulle vara om jag inte kunde må mentalt bra med det. Visst kan även jag bli rastlös och frustrerad ibland när jag missar saker jag gärna skulle velat delta i, men för det mesta är det okej. Det jag fortfarande har lite svårt att tackla är den otroliga trötthet som hänger med värken....ibland vill jag orka mer helt enkelt.

Som tur är har jag en partner som också har ett stort behov av lugn och ensamhet och därför inte ställer några krav på mig. Jag har en förstående och kärleksfull familj som för det mesta står ut med mig och vänner som verkligen bryr sig....det är inte alla förunnat och jag skattar mig lycklig.

Vad jag till sist vill säga är att mina "nej tack" och "jag vill inte" inte innebär att jag inte tycker om er, det innebär bara att jag tycker om MIG och måste ta hand om mig själv i första hand. Jag är mycket tacksam för alla förfrågningar och inbjudningar så ge inte upp....plötsligt händer det!!!

Med all min kärlek! // Vargpipan